Introduktion
Idag är den internationella dagen för att tillsammans leva i frid. Men något är inte rätt. Något är mycket blodigt, skallande och raserat. Jag måste tyvärr erkänna min pessimism och erkänna att min framtidsvision är mycket grå. Samtidigt som välståndet ökar för väldigt få så ökar samtidigt ojämlikheter där människors tillgång till basala resurser begränsas allt mer. Vi befinner oss nu i ett tillstånd där människor hamnar i konflikter över markområden för att kunna säkra tillgångar som livsmedel. Kanske värst av allt är hur tillgångarna till vatten blir allt mer begränsat i världen, dels på grund av klimatförändringar men också extrema vinstintressen som gör denna tillgång koncentrerat i få punkter. En spira kryper sakta inpå människan, snart må den fästa och dra in oss närmare i en kaosartad epok. Men progressiva tider är alltid oundvikliga.
Med tanke på de senaste händelserna i Israel-Palestina så kommer denna serie av artiklar ha i syfte att reda ut historien till konflikten men också dess väg framåt för en ny epok av fred.
Bakgrund
Vi börjar i en tid efter första världskriget som kan vara den mest signifikanta händelsen av Mellanösterns moderna historia. Detta är en period där Osmanska riket har totalt förfallit men också där statssystem har fyllt tomrummet. Flera politiska och sociala reformer skedde i Persien, nuvarande Iran, under Reza Shah samt hans son. Sistnämnt också förekomsten och spridningen av varierande nationalismer som strävar efter att definiera politiska samfund som skulle uppstå ur regionens spillror. Vissa nationalismer kvarstod endast temporärt med en knapp följarbas. Andra rörelser finns kvar än idag. Det har nog inte undgått någon att en av dessa är sionism. Sionism är i sig inte en produkt av första världskriget men blev istället under krigstiden accepterad samt senare stödet av en stormakt. Detta var kritiska delar för dess överlevnad.
Under första världskriget var Storbritannien under upprättande av hemliga avtal med sina allierade om vad man ska göra med spillrorna av Mellanöstern efter kriget. Vad dessa avtal mest menade för ententemakterna var att de ”förtjänade” kompensation i form av kontroll över regionen. Idealet var direkt kontroll. Även om makterna maskerade sina ambitioner genom att hävda att styrelsesystemet kommer att ske genom indirekt kontroll medan den härskande staten hade ekonomiska och politiska rättigheter som inte är tillgängliga för någon annan. Den “direkta makten” låg på sätt och vis med lokala makthavare. Dock ringer denna uppfattning ihåligt eftersom den bara är till nytta för de imperialistiska makterna då de är de verkliga beslutsfattarna. Det är vid denna tidpunkt Storbritannien gjorde motstridiga stöd till två nationaliströrelser. Först gav de sitt stöd till Sharif Husayn 1915 och lovade resurser och en arabisk ”stat eller stater”. I utbyte skulle Husayns son, Amir Faysal, skapa ett uppror (den arabiska revolten) mot Osmanska riket. Som historien har visat gjorde detta bara vissa brittiska individer till kändisar. Dessa förhandlingar var mestadels hemliga tills senare i tid. Samtidigt på sidorna av Times of London var britterna mycket öppna med att ge sitt stöd till sionistiska nationalister att etablera en nationalstat i Palestina. Detta var Balfourdeklarationen. Varför?
En anledning kan vara att det judiska folket skulle oundvikligen bli helt beroende av Storbritannien eftersom de är en minoritet. I så fall skulle de vara mycket öppna med att tillåta Storbritannien hålla landområdet skyddat, vilket betyder Suezkanalen. Det här är inte nytt fenomen. Detta har inträffat tidigare i Mellanöstern genom att ge minoriteter rättigheter som inte är tillgängliga för majoritetsbefolkningen, mestadels på order av europeiska makter. En annan anledning var att Storbritannien överskattade judiskt inflytande i Ryssland och USA. Så för att behålla sin allians med dessa stater ansåg man sig vara tvungna att bli av med “dem i vägen”. Låter lite nazist-liknande, eller hur?
När Balfourdeklarationen blev ”lag” utnyttjade sinonistledarna situationen och ökade migrationen till det utlovade landet. Med ett ”draft instrument” – en mix av en konstitution och ett kontrakt – överlämnat till Nationernas Förbund kom villkoren för administration över det palestinska mandatet och processen för att främja judisk emigration till Palestina. Som en mandatsmakt över sitt palestinska mandat skulle de kunna forma regionen som de önskade. Detta ligger i hjärtat av den israelisk-palestinska konflikten. Samtidigt som invandring och markköp ökade, så ökade också den inhemska befolkningens fattigdom. Därav var resultatet ett palestinskt uppror. Den stora revolten slogs ner av britterna på blodiga och brutala vis. År 1937 var den brittiska diplomatiska lösningen på missnöjet att dela Palestina i en ”judisk” och en ”arabisk” stat. Senare utfärdade de istället 1939 en “White paper” för att begränsa, men inte avsluta, judiska invandringen och öka tillsynen över markförsäljning. Detta uppgav också att det skulle bevilja palestinsk självständighet inom tio år om de två samhällena kunde uppnå samarbete. År 1947 hade spänningarna samt aggressionerna mellan grupperna och Storbritannien ökat. Storbritannien bestämde sig då för att dumpa ansvaret på FN. Lösningen var att dela upp landet i en ”judisk” och en ”arabisk” stat.
Vi talar här om två folk som har varit en del av konflikter i ungefär 140 år. Även om det mest fundamentala av Israel-Palestina konflikten kvarstår så innebär inte det att konflikten inte har utvecklats. Här kommer vi utgå ifrån tre olika faser som är distinkta från varandra genom omvälvande händelser.
1882-1948: Initiala konfrontationen
Det globala tillståndet av den första fasen karaktäriseras av tre aspekter. Det var en period närmare slutet av en epok av imperialism (formellt sagt), en tid där europeer tyckte att de hade ett monopol på vad som syftas på “civilisation” och att de ansåg sig ha “rätten”, eller “plikten”, till att expandera “civilisation” till “vildingar” runtom i världen samt avgöra deras framtid. Inte konstigt då att en av de mest prominenta företrädarna av sionism, Theodor Herzl, hävdade att formningen av en judisk stat i Palestina skulle “forma en del av den barriär av Europa mot Asien, till en utpost av civilisation motsatt till barbarism”. Sionisternas tidigt samt frekventa användning av “kolonialisering” blev således en förknippning med stolthet. Det förklara också sentimentet för varför man ansåg att det brittiska mandatet över Palestina skulle uppfylla “the sacred trust of civilization”.
Andra aspekten är att denna tiden är en period där nationalistiska rörelser börjar formas allt mer runt om i världen.
Sistnämnt, denna period är en tid av mass migration där cirka 150 miljoner människor, mellan åren 1850 och 1940, lämnade sina hem i sökandet efter ett bättre liv eller flyr från förföljelse. Judisk emigrering från östra Europa, särskilt från Ryska imperiet, till Palestina och andra regioner kan därför ses som en del av en global trend.
Den judiska immigrationen till Palestina skedde i vågor, som på hebreiska kallas för aliyot. Varje aliya var distinkta enligt olika faktorer. Härkomst, destination i Palestina, social och ekonomisk organisering av samfundet och ideologi, om så fanns.
Den första vågen av immigration, i början av 1882 och pågick tills 1903, bestod av judar främst från Rumänien och Ryssland som flydde från fattigdom och periodiska anti-judiska upplopp, kallas för “pogroms”. De flesta migranterna bosatte sig i Jaffa, Jerusalem och Haifa. Vissa gjorde ett försök till att arbeta med jordbruk. Ryska staten under tiden förbjöd judar från att äga mark inom imperiet vilket skapade en situation där extremt få hade praktisk erfarenhet med jordbruk. En viktig del av dessa “koloniers” överlevnad var finansiering från bankiren och filantropen Baron Edmond de Rothschild. Rothschild försökte stärka judiska markinnehav för att etablera plantager i Palestina jämförbart till dem i Algeriet. Detta misslyckades. Många judiska jordbrukare lämnade och plantage-systemet övergavs helt.
Fyra andra aliyot förekom mellan första samt början av andra världskriget. Under andra och tredje aliyot (1904-1914, 1918-1923) formade migranterna många av de institutioner och ideal som fortfarande kvarstår i Israel. De var väldigt influerade av socialism och romantiska ideal om återvändning till “landet”. Migranterna byggde upp lantbruk samt kollektiva jordbruk, moshavim, och samhälleliga jordbruk, kibbutzim. Ett arbetarförbund skapades också, “Histadrut”, som byggde upp skolor samt sjukhus och försåg sociala tjänster samt välfärd för migranter. Här blev också hebreiska det nationella språket.
Det viktigaste här är arbetspolitiken som antogs av migranterna. Sionisterna under denna tid uttryckte sina aspirationer i följande slogans, “conquest of land” och “conquest of labor”. Första frasen är en referens till dessa sionisternas egna behov av att sätta deras fotspår i Palestina för att “tämja vildmarken”. Andra refererar till att omforma det judiska folket genom att fylla alla jobb i ekonomin, (låter det bekant?). Med andra ord att bli helt självständiga utan att vara beroende av någon annan. Detta är en viktig del av sionism att komma ihåg. Denna tron om att rensa sig själv av alla illa effekter av exil kallas för “the negation of exile”.
Dessa kolonisatörer hade många anledningar för att göra sig av med arabiska arbetare. Många sionister i Europa trodde på att Palestina var “ett land utan folk” och således perfekt för “ett folk utan land”. Ironiskt nog så var arabisk arbetskraft massiv. Araber var även villiga att arbeta för lägre löner än europeiska kolonisatörer. Mycket på grund av lokalbefolkningens brist på rättigheter och ägande med tanke på imperialisternas makt över regionen. I ett marknadsstyrt system skulle denna expansion av arbetskraft med låga löner skulle sänka löner överlag och avskräcka immigration av nya samfund. På så vis ansåg inflytelserika sionister att projektets framgång vilar i separationen av de ekonomiska kopplingarna mellan de två grupperna. Därav får vi situationer där sionister som köpt upp mark från frånvarande markägare, frekvent fördrev palestinska lantbrukare.
Fjärde och femte aliyot (1924-1929, 1929-1939) bestod främst av borgare som flydde från antisemitism i Europa. Då de flydde under en tid av intensiv nationalism och militarism i Europa så följde även dessa idéer med dem. Ideologin bakom andra och tredje aliyot blev känt som “Labor Zionism” som blev den nuvarande ideologin av Labor Party of Israel. Fjärde och femte vågen blev kända som “Revisionist Zionism” då de ville fixa vad de ansåg var fel vändning för deras föregångare. Efterträdare kan bli funna i högervridna Likud Party.
Den inhemska befolkningen av Palestina gjorde motstånd mot de sionistiska kolonisatörerna och deras politik från början. Detta innefattar markockupering, våld mot migranterna och förstörelse av egendomar. Viktigt att påpeka att det mesta av dessa aktioner var defensiva utan politiska mål och främst slumpmässiga. Under denna tiden fanns ingen palestinsk nationaliströrelse. Innan första världskriget ansåg sig många utbildade palestinier som osmanska subjekt och senare som osmanska medborgare. Att de senare skulle utropa sina politiska aspirationer i form av nationalism var oundvikligt. Att det skulle vara palestinskt är mer godtyckligt. Efter att Osmanska riket avvecklades så drevs många palestinier till arabisk nationalism. Andra ansåg sig vara syrier.
Det som hindrade formningen av en palestinsk nation var flera. Dels att de var mindre organiserade och samlade som det sionistiska samfundet. Då de redan var osmanska medborgare så fanns ingen poäng med det heller. En viktig skillnad här är att sionistiska samfundet omfamnade mandatsystemet, (imperialistmakters koloniala system), medan eliten inom det arabiska samfundet i Palestina förkasta Balfourdeklarationen samt det brittiska mandatet. På så vis kunde de inte organisera sig för att utnyttja mandatsystemet.
En mer omfattande problematik är interna sprickor i arabiska samfundet. Många politiska eliter försökte säkra makt inom Osmanska riket och britterna utnyttjade gärna denna maktkamp. Vad det ledde till var att Storbritannien drev Osmansk politik mot att varje religiöst samfund fick organisera sig själva. Då det arabiska samfundet av Palestina bestod av både muslimer och kristna så bibehöll båda grupperna en parallell men separat organisering av institutioner. Kanske du kan lista ut vilka det var som odlade fröet för sekterism i mellanöstern?
Formningen av palestinska nationen baseras dels på att “palestinier” separerades från “syrier” under mandatperioden som andra stater i regionen. Att palestinsk nationalism utvecklades senare än sionism men också som en respons till sionism innebär inte att palestinsk nationalism är mindre legitimt än sionism. Alla former av nationalism är en förekomst av opposition av någon intern eller extern “fiende”. De definieras alltså utifrån deras opposition. Sionism uppstod i sig från en reaktion mot antisemitism och nationalism i Europa. De definierades också utifrån dess opposition mot Palestinas inhemska befolkning. Det vore banalt att hävda att sionism är mindre giltigt än antisemitism.
Sionistisk immigration och markköp fortsatte att öka under senare 1920-tal och 30-tal. Samtidigt ökade också spänningarna mellan de två grupperna i landet. Runt 1931 så har sionisters markköp blivit så stora att cirka 20 000 jordbrukare blev bortdrivna från sin mark. Ungefär 30 procent av palestinska lantbrukare blev marklösa och 75-80 procent hade inte tillräckligt med mark för att kunna försörja sig själva.
Resultatet av detta är det så kallade “Great Revolt” år 1936. Detta är en av de mer traumatiska händelserna i palestinsk historia. Storbritannien upphörde revolten genom en upprorsbekämpande styrka. Detta innefattade: kollektivt bestraffande av byar, lönnmord, massarresteringar, deporteringar och uppsprängning av hem på grund av misstanke om gerillor samt deras sympatisörer. Det palestinska ledarskapet föll och skapade nya tomrum i samfundet. Många välbärgade palestinier flydde istället för att bemöta vad de ansåg var utpressningar av rivaler av palestinska gäng medan Storbritannien fängslade eller skickade palestinska ledare i exil. Palestinierna har fortfarande inte kunnat återhämta sig från detta. Här finner vi också rötterna för al-nakba år 1948.
Det är nu andra världskriget påbörjas. Detta var om något en välsignelse för palestinier då Storbritannien hade fokus på andra håll och sionisterna ville inte störa britternas krigföring.
Vi kommer också närmare tio-års tidsfristen för White Paper. Samtidigt så har konflikterna mellan alla tre aktörerna fortsatte igen. Vid 1947 hade Storbritannien stationerat hundra tusen soldater i Palestina för att upprätthålla fred. Som jag sa tidigare så hade trycket blivit stort att uppdraget slängdes in i FNs händer. När FN var under votering för att dela upp Palestina så utbröt ett krig mellan samfunden. Samtidigt påbörjades en intervention av angränsande arabiska stater. De arabiska staterna var misstänksamma över varandras politiska agenda samt intressen. Viktigt också att alla staters armér var byggda för att försvara, inte skapa offensiv. Resultatet var en vinst för de judiska styrkorna. Kriget slutade med en kreation av staten Israel enligt gränserna för vapenvila. Även om Israel fick internationellt erkännande så förekom inga fredsavtal mellan Israel och grannländerna.
Slutsats
Jag tror det är lätt för många att kunna se relevansen av denna fas av konflikten till de nuvarande konflikterna. Noam Chomsky hade väldigt rätt när han hävdade att Israel inte är en typisk apartheidstat. Till skillnad från Sydafrika där man var beroende av svartas billiga arbetskraft så arbetar Israel istället mot att totalt göra sig av med palestinier. Med andra ord etnisk rensning. Således lever idéen om “conquest of land” och “conquest of labor” kvar i den sionistiska rörelsen. Vad vi också bevittnar är ett folk som aldrig kunnat återuppbygga någon struktur från dess spillror fullt ut. Det är lätt att glömma bort att även mellanöstern är en produkt av kolonialisering. Någonstans har vi valt att förtränga palestiniernas mänsklighet och låser in dem i misär. Är det verkligen överraskande då att terrorgrupper byggs upp? Låt inte Hamas vara centrum för debatten. De representerar inte det palestinska folket.
Som lingvist vill jag lämna en bit av hopp med er. Språk sträcker sig över gränser och smälter samman alla olika samfund. Den enda anledningen till att vi betraktar norska, danska och svenska som olika språk är endast på grund av nationalism. Egentligen är de bara dialekter av ett och samma språk. Det underminerar den typiska idéen om ett nationellt språk och egentligen finns det bara olika sätt att tala på. På samma sätt är hebreiska och arabiska extremt lika där många ibland betraktar språken som dialekter av ett språk. Kanske en dag kan det semitiska folket finna frid mellan varandra.
Referenser
Gelvin, James L., The Modern Middle East, a history. fifth edition. Oxford University Press. 2020 . Pages 232-239.
UNA Stockholm Student 